Företagsekonomisering och bråd patientdöd

Nej, någon kvinnlig motsvarighet till Lars von Trier är hon väl inte,  Zinnini Elkington (född 1989). Kvinnan bakom den aktuella danska filmen Det andra offret. Jag måste fiska fram mer om henne. Mig är hon nämligen fullkomligt obekant, till skillnad från andra danska regissörer. 

Dansk film håller jag för övrigt, generellt sett, mycket högt. Och anser mig förtrogen med den. Befriande att se film från andra sidan Sundet. Inget tassande för att inte uppröra "goda" och "kloka".

Min allmänna bild av film-Sverige är däremot att "filmintendenterna", eller vad "kulturkommissarierna" kallas, genom sin blotta existens beskär och förminskar alla konstnärliga ambitioner.

Inte vågar det tas ut några djärva, med stänk av provokation, svängar som när danskar producerar och regisserar. Försiktigt och politiskt korrekt är den blågula filmdiskursens ledord. 

Dogmateknik använder Elkington sig av. Skakig men levandegörande kamera. Känslan av att det är "på riktigt" förstärks. Man dras med i korridorerna, hänger på den stressade personalen, de vita änglarna som alla förtjänar guldmedalj och oreserverad kärlek.

Apropå von Trier så vet vi, hans trogna följare, att han sorgligt nog drabbades av Parkinson. Och vi är därför osäkra på om han, med nedsatt rörlighet och ännu mer ansträngt psyke, kommer att orka med att göra någon mer film. Men vi slutar inte hoppas. He's one of a kind.

Däremot vet vi att hans kumpan från Zentropa, Peter Aalbæk Jensen, en uppfriskande enfant terrible som ger blanka f-n i vad metooare och feminister tycker, lämnat filmbolaget. För att tillsammans med sin hustru starta en ekologisk by på Sjælland. 

Han behåller dock en mindre aktiepost i Zentropa. Men inte med samma inflytande. Och inte lika exponerad. 

Det andra offret är ingen Riget, saknar den senares hyperrealistiska inslag. Elkington är ingen

auteur. Ska en stämpel dit, blir det att filmen är socialrealistisk. Det är mer den samhällskritiska Ken Loach än den fantasifulla von Trier. 

Om den utarbetade, "utbrända" sade man förr, unga kvinnliga kirurgen som riskerar att börja svaja vid diagnos och behandling. 

I en underbemannad, underfinansierad offentlig sjukvård. Och där man inte får skicka patienter på röntgenundersökning. Även om man skulle vilja. Trots att symtomen är diffusa och diagnostiserandet osäkert. Men ajabaja, det kostar för mycket. 

Patienter riskerar att dö på kuppen. Kanske det som sker i filmen. Och är dess huvudbudskap.

Plötsligt minns jag när jag medverkade som föreläsare på ett seminarium hållet på Läkaresällskapet i Stockholm. I pausen uppvaktades jag av specialister från olika håll i landet. 

Alla mycket välutbildade och kompetenta, ytterst professionella. Borde tillåtas vara självstyrande, eftersom de naturligtvis vet bäst vad som krävs. Och ingen annan.

Samstämt vittnade man om företagsekonomiseringen av sjukvården, räknenissarnas intåg. Administratörernas fyrkantiga makt över de professionella. Jag kände igen mig från högskolans värld. Samma verksamhetsundergrävande tendens. Jubelåsnor till chäfer.

I Det andra offret är Trine Dyrholm lysande som moder till en dreng som rammas av en hjärnblödning, blott 18 år gammal. Bara hon är värd biljettavgiften (billigare borde det vara för en senior, endast 10 procents rabatt på ordinarie pris). 

Nåja, även några andra från den danska skådespelareliten förtjänar hyllas. Bland dem Lars Bryggman med sin karakteristiska, smått roande, spelstil.

Vi var in alles sex i salongen på Filmstaden i Gefle. Två trängde sig surmulet, utan att ursäkta sig, typiska svenskar, förbi oss in i samma rad. Min popcornsbunke på golvet hann jag rädda undan i sista stund. 

Vi fick för oss att de var läkare. Undrar vad de tyckte om filmen. Och sina arbetsvillkor. I jämförelse med de förskräckliga som lyftes fram i filmen.

Jag sätter en femma på att filmen snart lär försvinna från repertoaren. Gefleborna föredrar

Jönssonligan trots att Ekman, Gustafsson och Brunnberg saknas i en nyinspelad, kommersiellt skamlöst spekulerande, version. Eller så strömmar de till en action-rulle. 

Förlåt en dryg cineast. Men så är det. Jag beklagar. Glöm Gefle alla "svåra" filmkonstnärer!

Att göra en Robinson Jeffers

En av mina favoritpoeter heter Robinson Jeffers (1887-1962). Mannen på bilden. Hans esoteriska dikter från den amerikanska västkusten. Länge sedan jag läste honom. Slår det mig. Samtidigt som jag betänker att vännen Knut befinner sig på Malta, på evighetens hav.

Det känns som att det i denna skavande och krigiska samtid är läge att återigen förflytta mig in i Jeffers solipsistiska verklighet. Genom poesin delad för den som vill.

Om jag fattat hans levnadsöde rätt, så ärvde han en massa pengar, han härstammade från välbärgade människor, som raskt gjorde honom ekonomiskt oberoende.

Han kunde därmed, som genom ett trollslag, lösgöra sig från organisations- och anställningstvång. Klippa av ofrihetens band. Flytta till och slå sig ned i Carmel invid Stilla havet. Carmel-by-the-sea på de inhemskas språk.

På den tiden inte så exploaterat som det sedermera blev. Efter att kapitalismens omättbara rovfåglar spanat in ännu ett byte att slå klorna i. 

Västkusten etablerade sig som ett tillhåll för penningstarka konstnärer och musiker. The west coast - mytiskt omspunnen, som om den västkust Jeffers upplevde aldrig funnits. Förekommer hos Jack Kerouac i hans Big Sur.

Fram till dess fredat. Ödsligt. Vindars hemvist. Måsars hesa skrin. Förbiglidande molnformationer. Klippors oförbindlighet. Ingen stark doft av människor och abstrakt socialitet. 

Där blev Jeffers märkliga dikter till, som ingen litteraturkritiker förtjänar att förstörande övertolka, blott för sitt levebröds skull. Bara där, i det orörda och ingen annanstans, kunde de bli till. 

Naturens diktamen och omaskerade ansikte. Enligt romantikens diskurs. Caspar David Friedrichs målningar från Rügen omöjliga att inte blanda in i reflektionen.

Bara där kunde Jeffers omslutas och inspireras av evighetsperspektivet som havet, om man låter ögonen vila i det tillräckligt länge, bjuder på. Bortom mänsklig hand och avsikt. 

Jag förnam evigheten för allra första gången, när vi var bjudna till paret Adler Karlsson uppe på Anacapri. Dit man, efter att ha klivit av båten från Neapel till Capri, tar sig med otäckt fort körande taxibilar på slingrande, brant stupande vägar. Resenären sitter med andan i halsen.

Vid ett sällsynt, benådat, tillfälle blickade jag, ensam och lämnad till mig själv, ut över havet bort mot den slocknade, som de inom räckhåll bofasta åtminstone ber om men de kan aldrig veta om den fortsätter att sova sin Törnrosasömn, vulkanen på ön Ischia. 

En solstråle skar genom luften, likt en pil från Guds båge. Plötsligt var det som om tiden ställde sig alldeles stilla. Samtidigt både förlösande och lugnande. Något ogripbart öppnade sig, bortom ord och förklaring.

Samma känsla i Nordjylland, Tversted invid Vesterhavet, dit vi kommer på nytt i höst. Evigheten är där. Jag tillhör det som måste förgås, blott en tillfällig gäst på jorden, i väntan på uppbrottets oundviklighet. Men ur evighetens perspektiv skrämmer det mig inte. 

Och jag funderar på allvar om jag inte önskar att, efter min död som jag hoppas dröjer länge till, min aska sprids i havet utanför Tversted. 

Jag gör en Robinson Jeffers i höst. Jag flyr civilisationen och världens fasor. Vänder de senare ryggen. Om än för bara fyra veckor. Vesterhavets evighet väntar.

Bild: Poetry Foundation

Vemodets motstånd

Efter att ha läst Fredrik Ekelunds självbiografiskt baserade Stuv Malmö, kom! gav jag mig på hans minst lika självbiografiskt grundade Jag vill ha hela världen! Utropstecknen viktiga markörer, framförallt det sista. En ungdomlig anmodan - innan det är för sent.

Både böckerna utspelar sig till största delen i ett Malmö som var. Med Kockums varv intakt. Och färjorna över Sundet till Köpenhamn. Ingen bro man snabbt tar sig över med Öresundståget.

Jag är osäker på om det är andra gången jag läser dessa böcker, förankrade i vårt sydligaste landskap. Otänkbara utan denna förankring. De är Malmöböcker. Guider till det förflutna. Med ett omsorgsfullt, och förstås initierat, angivande av gator och platser.

Så är det nuförtiden. Minnet sviker. Jag läser om böcker jag redan läst. Eller "råkar" se om filmer och tv-serier för andra gången. Serier som I vår herres hage och St Aidans sjukhus ser jag dock mycket medvetet om. Liksom Barnmorskan i East End. Den sista för tredje gången.

Spelar roll om jag tror mig ha glömt. Inte stör det mig. Nya saker upptäcks, som när jag med glädje återser spelevinkarna Rod Brydon och Steve Coogan ute på vägarna, kuskande runt på SVT Play i England, Spanien, Italien och Grekland. 

De krubbar gott, för att inte säga lyxigt. Ingen blodpudding eller falukorv med stuvade makaroner (mums!) på menyn. Observer eller någon annan står för fiolerna, så det är bara att  för glatta livet smörja kråset. Beställa in årgångsviner. Smacka på sniglar (usch!).

Kisarna kan inte låta bli att, när andan faller på och det är ofta, härma kändisar. De är bra på det. Bland andra Sean Connery och Michael Caine. Styvast är Rob, sätter på pricken röst och tonläge. Man vrider sig, igenkännande, av skratt. 

Och kul är det när de gnabbas och håller på. Leker och nojsar. Don Quijote och hans Sancho Panza. Bilburna, inga kusar. Kanske en och annan väderkvarn.

Även om jag minns en hel del, förstärks inslag som jag gärna ser förstärkta. Och mer än gärna återkommer jag till betagande fagra, eller suggestiva och spöklikt dimmiga, landskap. Road books och filmer tilltalar mig och min rastlösa själ. Resandet är en dämpande medicin. 

Jag uppmanar mig själv: res utan att titta i plånboken först! Plånis, den snåle fan, reser (sic!) säkert invändningar. Strunta i dem. Fram med kreditkortet!

Jag är vemodigt lagd. Det vet alla som känner eller läser mig. Jag brukar säga att jag har det i blodet efter mamma. Hon kunde, sittandes med kaffekoppen vid köksbordet, försvinna bort i fjärran i tankarna. Längtan låg i luften. 

Jag vågade aldrig fråga efter vad eller vem. Efter ett annat liv än det med mig och pappa? En orosskapande undran som jag knappt släppte fram.

Jag märker när jag läser Ekelund att det framkallar vemod. Tiden har flytt. Det är inte längre 70- och 80-tal. Jag levde ju under dessa decennier, men de är borta. Det blir allt svårare att följa Ekelunds alterego på hans strapatser. 

Jag läser allt långsammare, jag som annars är en veritabel snabbläsare. Men nu går det allt trögare. Texten utgör ett växande hinder. Jag försöker, fåfängt och förgäves, blunda för tidens obevekliga gång. 

Jag tänker vemod är inte "bara" något bitterljuvt. Det är också ett mer eller mindre undermedvetet motstånd. Mot hur fort det förbaskat korta livet går. I en mening är därför vemod något omöjligt. Är ni med?

Men nog är det roligt att med Ekelund som vägvisare förflyttas till det Malmö som var. Innan Malmölistan, de aktiva har min oreserverade respekt och mitt fulla stöd, fann det nödvändigt att påbörja sitt politiska arbete i en skamligt förfallen stad. 

Styrt av en ännu skamligare förfallen, korrupt, socialdemokrati. I den skånemetropol där pionjärerna Axel Danielsson och August Palm inledde sitt projekt. 

När socialdemokratin stod för någonting. Innan Göran Persson, Magdalena Andersson och de andra, sig själva berikande, politrukerna förskingrat det stolta arvet. Det gör ont tänka vad som kunde och borde ha blivit. 

Jag är en gammal man, ingen idé förneka det. Inte kommer jag om tjugo år, då tillhör jag skuggorna, att med vemod blicka tillbaka på Malmölistan och den okuvlige Nils Littorin. Vemodigt redan nu konstatera ett framtida uteblivet vemod. 

Vad då uteblivet? Fy sjutton, vad han krånglar till det, kanske någon med fog tänker. Jag skyller på Upsala och åren vid akademin. Där gällde det att vara snårig. En konst jag brukar försöka undvika. Skriva enkelt och klart är mitt ideal. Men det går inte alltid. 

En bild säger mer än tusen ord

 

Så brukar det, närmast klichéartat, heta. Men det stämmer ju inte. Jag vill minnas att sandvikensonen, den framlidne Per Gunnar Evander, som genom sitt författarskap bearbetade det bruksmentala arvet, begick en bok där han utgick ifrån just detta talesätt. 

Jag tror också att den stilistiske eleganten John Berger, tillika framliden som Per Gunnar, var inne på samma tema i en essä. Men, liksom med Evander, ingen boktitel lyser fram ur mörkret. Att luta mig mot.

Betraktar jag det svartvita fotot, från världskrigets 1944, på vattentornet i Sandviken kan jag bara konstatera: Vattentornet tiger. Som muren. En svensk tiger under krig. Liksom hans (jag vägrar att ta det fula hens i min mun) vattentorn. 

Det tysta tornet framkallar hursomhelst många minnen. Inte långt därifrån, i Barrsätra, bodde min syster och hennes familj. Först i området som lustigt nog hette Promenaden. I en lägenhet försedd med fransk balkong. 

Hette det förresten så? Balkong och balkong. Inget att knalla ut på. Ett fönster med räcke.

Modärnt i alla fall så det förslog. Syrran hade känsla för sånt. Och hemtrivsel. Icke minst. 

Sedan adress Furuvägen, i köpt pepparkakshus. Jag tror inte att min svåger var lagd åt att "ha gård" som min skarpögda mor kommenterade när han inte hörde. Men det menades att han hellre ägnade sig åt något annat än hus och trädgård. Jag förstår honom, jag är likadan.

Deras sista bostad blev en pytteliten lägenhet nere i Hackkörven, Hantverkarbacken, bortom den ståtliga VM-arenan. Både hon och min svåger är borta sedan länge. Min storasyster saknar jag så gott som dagligdags. 

Förknippat med ånger. Jag tycker att jag betedde mig dumt många gånger mot henne.

Barnsligt och självupptaget. Men klockan kan inte vridas tillbaka. Gjort är gjort. Lätt att vara efterklok. När det är för sent. Passande uttryck: eftertankens kranka blekhet.

Jag lyckas inte få bort de gnagande skuldkänslorna genom att för mig själv upprepa hockeyprofessorn Tommy Sandlins mantra "det som har varit, har farit".

Heller inte långt från vattentornet låg Pensionärshemmet på Sveavägen. Dit morfar och mormor flyttade från Bruket. Från en enrummare till en enrummare. Men med en höjning av bekvämlighetsgraden. Efter att morfar blivit änkling hände det att jag hälsade på honom. 

Jag var hans "ögonsten", enligt äldsta dottern. Människor kunde vara rädda för Alfred. Han skrädde inte orden. Inte ens inför höjdare från Verket. Om jag ändå fått ärva hans oförskräckthet! 

Riktar jag blicken ännu längre bort, hamnar jag på Barrsätragatan 48. Där tillbringades mina första elva år i livet. Barnrikedom kännetecknade området. Kanske storken hade fullt upp efter kriget. När framtidstron återvänt. Och det var gott om jobb.

Massor med lekkamrater. Men alla kompisarna försvann, borta med vinden, när vi flyttade upp till Smedsgatan på stan 1961. 

Jag förlorade mitt nätverk, som di säger nuförtiden. Och jag var inte bättre jag. Stannade på stan. Cyklade inte ner till barndomens kvarter. Kanske blyg efter förändrade omständigheter.

I källaren duschrum, man måste boka tid. En högtidsstund när mina föräldrar och jag gjorde gemensam sak om fredagsaftonen. Knallade ner för att i tur och ordning hygge, som dansken säger, oss. 

Fram tonade plötsligt en voluminös kvinnokropp där ur vattenångorna. "Kan du skicka tvålen, Lars?" Blundande räckte jag över Luxen till mina dagars frodiga upphov.

En gång råkade gossen, inte var han gammal, låsa in sig på den lilla toaletten i lägenheten. Smått obegriplig planering för övrigt vad gäller den senare. Man måste kliva genom Rummet för att nå köket. Mamma greps av panik, for omkring som en yr höna. 

Grannen Axel, oäkta son till Oscar II och porträttlik den pilske monarken som inte kunde hålla tassarna borta från tjänstekvinnorna, undsatte. Och jag tog mig med hans tålmodiga vägledning ut. Kokkaffe, saft och smörhönor fram i köket för att fira befrielsen och tacka Axel.

I kvarteret fanns Anette som vi småknattar hemligt svärmade för och fantiserade om. Ingen hade en chans hos skönheten, vad jag vet. Men drömma får man ju. Utan drömmar är barndomen platt. Hjärtat ska gro av drömmar. Annars är hjärtat armt. Bo Bergman.

Jag hade, när jag sömndrucken halkade ur slafen i morse, inga som helst planer på att ännu en gång återvända i en text till barndomens skimrande kvarter. Öppna grinden. Men där ser man vad ett vattentorn kan förlösa. Alldenstund det tiger. 

Och, som alltid - skrivinfallen styr mig. Inte jag dem. Det är ganska härligt. Faktiskt.

Bild: Sandviken Film & Foto

Sveriges McCarthy

Det verkar som om det krigiska världsläget lockar fram trollen ur de blågula buskarna. Senator McCarthys samtida efterföljare. I en anda som obehagligt nog påminner om det amerikaniserade 50-talets. 

Det kalla krigets svartvita världsbild utgör den hegemoniska premissen. Den viktigaste ingrediensen utgör russofobin, rysshatet.

Närmast tänker jag på en krigshetsare och spalternas uppburna korsfarare som Patrik Oksanen. 

En gång en av chefredaktörerna på Hälsingetidningar, där jag medverkade som krönikör. Jag uppfattade honom som vettig. Han framförde till mig att han ville att vi skulle sammanstråla för att växla några ord. Det hade varit okej för min del.

Det var då, det. Numera ser han Putinspöken i var och varannan som förekommer i offentligheten. Och likt McCarthy riktar han strålkastarljuset mot dem, de ska inte komma undan.

Vem som är "putinist" och går Rysslands ärenden, det avgör Oksanen i eget majestät. Och liksom i USA på 50-talet räcker det med lösa rykten eller tillskrivanden för att stämplas. 

Säkert räknas Stefan Lindgren, som försöker att nyansera den historiska bakgrunden till det som utspelar sig i Ukraina, till de förhatliga. 

Oksanen prövar även att tillämpa den välkända metoden guilt by association.  Mig mejlade han för att "upplysa" mig om att jag borde inte medverka på, enligt samme Oksanen, den obskyra vänstersajten lindelof.nu. 

Alla rättrogna "vet" ju vad det är för plattform. Lindelöf borde jag inte sammankopplas med.

Jag minns inte vad han kallade Knut, men något nedsättande var det. Vad jag riskerade om jag, trots Oksanens "omtanke" om mig, fortsatte att skriva på lindelof.nu, det framgick inte.

Inga bevis för vare sig det ena eller andra. Ingen argumentation. Det räcker med att Oksanen bestämt sig för vem ska hängas ut. Nu äger han, än så länge, ingen politisk makt. Annars låg jag väl pyrt till. 

I sällskap med vännerna Stefan och Knut. Storsien kan väl öppnas på nytt? 

Det är frestande att motstämpla, kalla Oksanen konspirationsteoretiker eller galen, Men det är att avfärda honom. Det är värre än så, hans härjningar utgör inte hela bilden. 

Tillsammans med andra aktörer, bland dem namnkunniga publicister i de stora drakarna som borde värna om det fria ordet, omöjliggör han ett öppet, offentligt samtal på svensk botten. 

Om Ryssland. Ukraina. Och, glöm inte, Israel. Minsta kritik av det pågående folkmordet i Gaza. Och du förklaras vara antisemit.

Oksanen är en samtalsförstörare. Man är för eller mot. Samtalsklimatet är skrämmande repressivt. Polarisering uppmuntras av dem som just vill förstöra ett samtal baserat på skilda, nyanserande uppfattningar. 

Och inte bara här som demokratin är i fara. I Tyskland har statsmakten under den nya kanslern varit inne på att AfD skall stämplas som högerextremistiskt (underförstått nazistiskt), i förlängningen förbjudas. 

Nu är det så många i Tyskland som röstar på AfD att det avblåstes. För att undvika en proteststorm. Min teori.

I Sverige finns ingen folkopinion till försvar för de medborgerliga rättigheterna, framförallt yttrandefriheten. Därmed fritt fram för Sveriges McCarthy - Oksanen.

Foton: Senator McCarthy (IMDb), Oksanen (Facebook)

Även publicerad på lindelof.nu 2025-05-23

Vardagar som uthärdandets livskonst

Enslingen på Österlen brukar jag kalla honom. Vad gäller det senare håller ju lyckosten till på en av honom ägd gård utanför Kivik, belägen i Sveriges vackraste landsända. Nog är han ensamvarg, därför beteckningen ensling. Även om han har omgärdats av idel fala fruntimmer. 

Betydligt yngre än han själv. Hörde jag Mick Jagger? Men enslingen är inte lika spänstig, om jag förstått hälsoläget rätt, som den till och med några år äldre rullande stenen. Sjuttiosex, som Lundell blir i november, år gammal bär han på en åldrad kropp som har börjat tredskas. 

I det känner jag igen mig, och alltför väl. Vi är ju födda samma år. Men jag varken vill eller behöver påminnas om min gammelmanslekamen. 

Det fysiska förfallet är inget han döljer, han verkar för övrigt inte dölja något i sin självbespeglande nit. Det kan jag finna sympatiskt. Om det inte kantrar alltför mycket i narcissistisk, egokär, riktning. Blir alltför privat. 

Som att prackas på ett fotoalbum där man själv inte förekommer.

En gång har jag faktiskt skrivit om honom. Texten ingick i en samling manliga författare och konstnärer som jag avhandlade, under temat "post-moderna".

Syftade inte på ett samhällstillstånd - det postmoderna - utan på modersbundenhet och hur sönerna hanterar förlusten av en älskad moder, mentalt överlever efter (post) hennes bortgång. 

Bland dem Karl-Erik Welin. Jag när en freudianskt färgad teori, apropå Welin, om sambandet mellan homosexualitet och modersbundenhet. Men det tar jag en annan gång. Retar förmodligen gallfeber på Jonas Gardell och hans gelikar. 

I essän använde jag termen "barnlik", inte barnslig men barnlik och positivt laddat, satte den på Lundell och mina andra cases. Han tog faktiskt del av mitt porträtt av honom, gav det beröm. Men det är också en annan historia.

Och att jag presenterade mina skriverier om olyckliga söner på en feministisk sammandragning på Göteborgs universitet. Ende karl i lokalerna, fråga mig inte varför. Inte såg kvinnorna glada ut, när de med vass, genusvetenskaplig blick skärskådade karlsloken. 

Som om jag hamnat totalt fel. Något katten släpat in. Snabbt pyste jag, med svansen (sic!) mellan benen iväg mot mitt stamhotell Vasa. 

Lundells dagboksanteckningar under titeln Vardagar, befriade från en redaktörs omutliga hand och utgivna oredigerade när bläcket knappt hunnit torka, om jag inte fått det om bakfoten, har jag inte läst. 

Till skillnad från manliga generationskamrater som nästan bubblat över av entusiasm. Kanske igenkänning, identifikation? Delad leda? Eller projektion. Så ville de också leva! Lundell som ställföreträdare.

Tolfte volymen nyligen utkommen. I SvD 250520 recenseras den inte i konventionell mening, utan utdrag återges okommenterade rakt upp och ner. Ett bra grepp. För hur recensera en själ och ett hjärta som hänger där på en krok? 

För att travestera Strindberg. Säkert en av Lundells idoler.

Två saker slår mig när jag läser utdragen i Svenskan. Dels tvärsäkerheten, när Lundell ytterst svepande yttrar sig om rysk kultur och litteratur. Han är starkt negativ mot allt "ryskt". Därmed knallar han i takt med tidsandans krigshetsande russofobi. 

Oksanen torde jubla. Välkommen i fältdragargänget.

Jag är mycket tveksam mot hans generaliseringar, när han drar Dostojevskij och andra ryska storheter över en kam, undrar över vad han egentligen bygger det på. Läsefrukter? Wikipedia? Hörsägen?

För det andra. Nivån på hans betraktelser, "analyser" kan de definitivt inte kallas, befinner sig på en osnuten tonårings. Svordomar är legio, när ordvalet tryter. Ett språkbruk tillhörande en som pratar först, tänker sedan. Hasplar ur sig något obearbetat och osmält. 

Man rycker till, kanske skrattar förtjust eller generat över tilltaget. Men det fungerar inte som inledning till ett samtal, ett meningsutbyte. Det är väl heller inte idén bakom den offentliggjorda svadan.

Lundells, hans personal branding som företagsekonomerna säger, vill vara en bitvarg i och mot den ruttna tiden, en kompromisslös kultur- och samhällskritiker som ilsket tar bladet från munnen. Utan att opportunt snegla åt något håll. 

Lundells eremitvärld är hans och ingen annans. 

Men förmår han inte gestalta det bättre än vad exemplen i SvD in extenso

förmedlar, blir det tvärt emot. Och faller platt mot den skånska myllan. Hans vardagar är samhällsbevarande. Praktiserande uthärdandets konst. 

Om än på den vackraste platsen i detta land. Långt från massgraven Gaza.

Även publicerad under annan rubrik på 8 dagar 250521

Politiskt arbetslös - eller inte?

 

Jan Lindhagen och Macke Nilsson hävdar i sin 70-talsbok, jag tvekar inte att benämna den "miniklassiker", Hotet mot arbetarrörelsen att politiken, närmare bestämt i socialdemokratisk gestalt, genomsyrade de gamla brukssamhällena i Sverige. 

Vardagen var politiskt impregnerad. Underordnad den socialdemokratiska arbetarrörelsens hegemoni.

Egentligen utan att bruksmänniskorna reagerade särskilt på det. Det var bara så. Normaltillståndet. Som tonåring kanske med i SSU. Fackligt organiserad, kollektivansluten till moderpartiet. Försäkrad i Folksam. 

Använde sig av Reso om det skulle kvistas i väg till Kanarieholmarna. Begravdes gjorde man av Fonus. 

Folkrörelsetanken var latent allomfattande. Nämnas i sammanhanget bör frikyrkorna. Och nykterhetsrörelsen. Vad gäller de förra skickar jag pengar varje månad till Frälsningsarmén för att stödja deras behjärtansvärda arbete. 

Riktat mot de samhällets mest behövande och utsatta som politikerna struntar i. Tydligen mer angeläget att sänka skatterna för högavlönade och höja ROT-avdraget.

Min mamma var aktiv socialdemokrat. Så impregneringen tog sig även in mellan hemmets trygga väggar. Inget vi diskuterade, hennes politiska aktivitet under S-fanan. Däremot hettade det till ordentligt när gossen börjat ligga, det hette så, i Upsala och rödfärgats. 

Kanske ska det förstås som ett radikalt, för att inte säga yrvaket, politiskt uppvaknande i den stimulerande 68-talsmiljön. Plötsligt förstod gossen att det faktiskt är rätt att göra uppror. Och att det är upproret som gör människa av trälen. 

Under fabriken - stranden. Eller hur nu studentrevoltörerna i Paris skroderade.

I spåren av uppvaknandet en mycket hätsk kritik av den klassamarbetets och reformistiska linjens socialdemokrati som min mor lojalt försvarade i vått och torrt. Mot mina extrema utfall, med hyllandet av den väpnade revolutionen, slogs dövörat till. 

Jag är sedan länge politiskt arbetslös, gruvarbetaren Elof Luspas uttryck. Efter att tidigare ha varit engagerad på olika sätt. Dock aldrig i bokstavsvänstern, de olika sekterna lockade mig inte. Aktiv däremot i olika solidaritetsrörelser.

Solidarność i Polen. Sandisterna i Nicaragua. Svensk-kubanska vänskapsrörelsen. Castro och Che förblir karismatiska förebilder. Deras handlande måste i rättvisans namn bedömas ur ett historiskt perspektiv, det utsugna och eländiga Kuba mot femtiotalets slut. 

Icke minst var jag engagerad i de vilda strejkrörelserna, skogsarbetarnas och städerskornas, med start i LKAB-strejken. 1900-talets viktigaste strejk. Viktigare än både storstrejken 1909 och metallstrejken 1945. Skakade om SAP och LO. Togs på sängen.

Det var så jag lärde känna Luspa. Och instämde i hans och gruvstrejkledarnas kritik av facket och socialdemokratiska partiet som det kapitalistiska systemets vakthundar. 

Ur den aspekten bör LAS, MBL och den lagstadgade arbetsrätten, en direkt konsekvens av de vilda strejkerna, betraktas. 

Inte värnar lagarna om oss så kallade arbetstagare! Inte för inte har MBL kallats "tutan". Och lagen om anställningsskydd som fortlöpande urholkas, betyder så gott som ingenting. 

Till skillnad från min mor har partilivet aldrig frestat mig. När jag ser politiker på tv, yrkespolitiker, kan jag inte låta bli att elakt tänka att de, oavsett partitillhörighet, till syvende och sist månar om sig själva. 

Politiken är medlet för att, utan att förta sig, kunna njuta det materiellt sett goda livet. 

Många, kanske de flesta, riksdagspolitiker är vad de i England kallar backbenchers. Dessa passiva "medåkare" värmer upp riksdagsbänken, följer slaviskt partilinjen, redovisar inga egna åsikter. 

I Aftonbladet 250519 anförs moderaten Lars Beckman, från Tigerland (döpt efter hockeylaget Brynäs med smeknamnet Brooklyn Tigers) liksom jag, som ett exempel på en sådan bänkvärmare. Profillös och blek, undanskymd roll i ett av riksdagsutskotten. 

Nå, han är åtminstone flitig när det skall skrivas insändare i lokalpressen. Kanske har han (för) mycket tid över i riksdagen?

Borde jag engagera mig? Sluta vara politiskt arbetslös? Vilket inte är detsamma som att vara politiskt ointresserad. Skillnaden är avgörande. Nä, jag föredrar åskådarpositionen. Röstat har jag, för den delen, inte gjort på många år. Skulle inte drömma om att göra det.

Världen har slutat att bekomma mig. Kanske har radikalpessimisten i mig definitivt tagit över. 

Stämmer inte. Israels folkmördande i Gaza gör mig sömnlös. Och oroligt undrande över vad som ska hända med mina vänner på Västbanken.  Heligt förbannad blir jag över den cyniska högerpolitiken i fosterlandet. Och stödet till hybridkrigets Ukraina.

Kristersson och kompani i all deras ynklighet. Framkallar avsky. Partiledardebattens pliktskyldiga krumbukter. Herregud. Vad finns mer att säga?

Kanske ändå mitt idoga skrivande, av en annan typ, vågar jag påstå, än det Beckman ägnar nästan all sin tid åt, kan betraktas som ett politiskt handlande? Inte upp till mig att avgöra i så fall. Påverkas någon är väl det politik om något. 

Kanske är jag ändå inte fullt så arbetslös som jag försöker att framställa mig. 

Foto: (c) Riksdagen