Kvinnan och konstnären Marie

Jag förbisåg länge att "Danmarks vackraste kvinna", som Marie Krøyer (född Triepcke)  kallades, också var konstnär. Förlåt detta ovidkommande, patronizing klingande, "också". 

Hon hamnade i skuggan av sin i dåtida, danskt konstliv lysande stjärna, Søren Krøyer, som hon kom att dela ett från och till mycket oharmoniskt lefverne med.

Søren reds av sina inre demoner. Och då var han inte lätt att ha att göra med. Tarvades tillfällig inläggning på sinnessjukhus. Diagnos: melankoli.

Man måste nog säga, att jag oreserverat tog Sørens ställning i äktenskapsdramat. Marie föll för den svenske körledaren och kompositören Hugo Alfvén. Han som förälskade sig i henne porträtterad, målningen hänger på Glyptoteket i Köpenhamn. 

Denne notoriskt otrogne figur, hon följde honom till Sverige. Vi har besökt, åtminstone stått utanför, deras bostad i skogen i Tällberg. 

Överge det magiskt skimrande ljusets Skagen för trädstammarnas dystermörka Sverige! Jag ryser över tilltaget. 

Sent omsider upptäcker jag konstnären Marie, hennes sätt att måla som markant avviker från Sørens. Hon äger inte hans fingerfärdighet och exakthet. Hans fotografiska begåvning. 

Det är mer av antydningar i hennes konst, öppningar. Det lämnar utrymme för åskådarens fantasi, "ifyllandet" av det som kreativt "utelämnats". 

Man blir medskapande som aldrig hos Søren, inför hans konst står du mäkta imponerad, nästan handfallen. (Som de talrika åskådarna i Skagens Museum.) 

När jag betraktar Maries målningar, kommer jag osökt att tänka på Hammershøi, en suggestiv underton smyger sig alltmer dominerande på. Detta inte sagt för att förminska Marie, förvandla henne till en epigon, tvärtom.

Till slut förärades de, Søren och Marie, postumt en gemensam utställning. Båda namnen lika stora på affischerna. Och min bok om Søren och Marie (PS. Søren och

Marie Krøyer, ISBN 9171111336) strävar efter att fokusera båda. 

Ingen viktigare än den andra, ingen tränger undan någon, jämlikt som det måste vara mellan man och kvinna. Boken dessutom tillägnad Marie.

I dubbelporträttet inledningsvis kan man inte undgå notera att Søren fortsätter att fånga henne förskönande (idealiserande?), medan hon är mer realist i sitt uttryck när hon speglar honom. Han ser henne inte, men hon honom. Utan förblindning. 

Kanske sätter vi fingret här på deras relation? Tidigt kan äktenskapets bittra upplösning anas.

Marie (1867-1940) slutade sina dagar i Stockholm. Søren (1851-1909) i Skagen, lämnad med gemensamma dottern Vibeke. Han begravdes till tyst hängande kyrkklockor. Eftersom han inte var medlem i Danska kyrkan. 

Varje år besöker vi hans grav på Skagen Kirkegård, han vilar bredvid övriga "Skagenmålare", Michael Ancher och andra. Men glömmer inte Marie. 

Och denna ljuvliga vårdag, i arla morgonstund, påkallar hon min uppmärksamhet. Skriv om mig!

Bild: Dagens Nyheter

"Svennis" ledarstil är väl också "Gällas"?

Lovorden har haglat över Torsbys store son, Sven-Göran Eriksson, efter att han avslöjat att han är dödssjuk i cancer och inte har lång tid kvar att leva. 

Inte bara från en av svensk fotbolls genom tiderna allra största spelare, Jonseredsgrabben Torbjörn Nilsson med erfarenhet av Eriksson som tränare för Änglarna, utan även utomlands ifrån. Nilsson har för sin del betonat hur Eriksson hjälpte honom att återfå självförtroendet.

"Svennis" - som ingen annan, svensk tränare med alla sina meriter från klubbar och landslag. Äntligen röner han det erkännande han förtjänar. Ibland har han varit svårt ifrågasatt för att inte säga hudflängd. 

Jagad av gula pressen när han i vimlet synts med med pumor och bombnedslag.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tillhör dem som fascineras av karismatiska personligheter. En bristvara i Konformistan där att inte sticka ut är norm och ideal. Vad med "Svennis"? Knappast karismatisk. Hemligheten, då, bakom hans framgångar?

Hasse Backe hade en unik möjlighet att följa honom på nära håll, han vet besked: "Svennis"

såg varje individ i det lag han tränade. Jag skulle vilja kalla det närvaro. Utan stora gester eller åthävor. I närvaron ligger bekräftelse och uppmuntran, icke minst tillvaratagandet av särdrag.

En ledarstil som passar professionella medarbetare. Såväl i fotbollslag som annars. Ljusår från de socialt döda korkskallar jag sista åren hade att dras med i högskolevärlden.  

Efter en säsong i allsvenskan, denna vilda västern-liga, Brynäs tillbaka i SHL. Tack för det. Trevligt, nåja, att få uppleva de små landsortsrinkarna i Nybro, Karlskoga, Östersund und so weiter. (Kalmar en höjdare, sagt utan ironi.) Men det räcker gott och väl med en säsong.

Det har ryktats om skratt och bråk i omklädningsrummet under säsongen. Osöker tänker jag den gamla, goda tiden med "Tigern" och kompani när det alltid gick hett till inför en match. 

Så hett att "Virvelvinden från Vuollerim", Lars-Göran Nilsson, nyvärvad funderade på om han ville vara kvar i den tuffa atmosfären.

Men när krutröken väl lagt sig, taktiken bestämts för den väntande matchen, då slöt man leden. En för alla, alla för en. Brynäsandan. [1] Bara att räkna antalet guld, endast Djurgården har fler. Resultaten talar för sig själva. Och folkkärt har laget blivit, över hela landet.

Om Brynäs tränare, tunnhårige rundisen, sympatiske Niklas Gällstedt, har spelare menat att han borde visa sig mer i omklädningsrummet. Det blir jag glad att få höra. Tyder på att den gamla, kollektiva Brynäsandan inte bara sitter kvar i väggarna. 

Den lever i högsta grad, kanske återfötts denna allsvenska sejour, genom en sprakande gruppdynamik med härliga lirare som haft kul med varandra. 

Än en gång bara att konstatera som gammal ledarskapsforskare: Det behövs inga styrande och ställande, klåfingriga chäfer! Bannlys sådana i organisationslivet.  

"Svennis", den legendariske Tommy Sandlin, Gällstedt. Three of a kind. Inga karismatiska personligheter. Närvaron som ledarstil. I högsta grad. Inte detsamma som det socialpsykologen Kurt Lewin [2] benämnde laissez-faire. Utan ett aktivt, lyhört förhållningssätt. 

Inget man lär genom att gå kurs. Det bara är där. Nya guld väntar för detta Brynäs, tro mig.

Foto: Suvad Mrkonjic/Bildbyrån

Noter

[1] Roligt skriva om den och laget, L Ekstrand: "Brynäs IF och det efterindustriella Gävle", i Den samtida historien (Carlssons förlag, 1995).

[2]  Lewin, K. et. al. (1939) "Patterns of Aggressive Behavior in Experimentally Created Social Climates", The Journal of Social Psychology, Volume 10, 1939. 

 

Utrikesminister Billström och de ockuperades verklighet

Det har gått rätt så många år. Jag behöver inte räkna efter exakt hur många. Det spelar mindre roll. Eftersom ingenting väsentligt har förändrats sedan jag vistades på Västbanken för andra och senaste (sista?) gången. 

Med uppdraget att föreläsa om organisation och ledarskap på Birzeit University utanför Ramallah. 

Nå, andra gången kom det snabbt av sig. Föreläsningarna ställdes in. Universitetet låg öde. Studenterna gick unisont samman ut i en "vild" strejk mot höjda terminsavgifter. Och vägrade att böja sig. Trots att ledarna för strejken relegerades.

Strejken, den undervisningsfria tiden, innebar långa samtal med studenterna. Öppnade för möjligheten att utanför lektionssalarna få höra dem fritt berätta om Israels ockupation av Västbanken. Vilka konkreta uttryck den dagligen tar sig. 

De pekade på att bosättare klottrat med tjocka bokstäver på en av murarna runt universitetsområdet: Blod skall flyta. 

Inget tomt hot. Palestinska familjer undanträngs hänsynslöst. De illegala bosättningarna fortsätter att breda ut sig. Det noterade jag med egna ögon när jag guidades runt på Västbanken. Och bosättarna är tungt beväpnade, tvekar inte att ta till våld.

De kommer inte att frivilligt ge sig av. Eller leva jämte palestinierna ("araberna" säger de i Israel, "undermänniskorna" enligt rasisterna) som den återkommande idén om "två stater" indikerar. 

Jag tror inte dugg på denna "lösning". Israel gör stora ekonomiska vinster på kolonisationen.

Varför skulle Israel släppa Västbanken, över huvud taget tänka sig eller gå med på något som stör dess ekonomiska och strategiska intressen? Med USA i ryggen?

Det är svårt, för att inte säga nästintill omöjligt, att tala och informera om palestiniernas situation. Ännu mer efter 7 oktober. Okunnigheten är utbredd i Sverige. Nästan alla som jag pratar med vet i stort sett ingenting om Västbanken. Om checkpoints och dagligt förtryck. 

Minderåriga som tas till "administrativt förvar" på obestämd tid. Orimligt långa fängelsestraff i människovidriga fängelser. För att knäcka dem som aktivt sätter sig upp mot ockupationsmakten. Avskräcka andra. 

Vilket det inte gör. Nya intifador kommer vi att få bevittna. Tro mig. Repression föder motstånd. 

Dem jag försöker att nå med min verklighetsbild kan inte skilja på Gaza och Västbanken. De tror, vidare, att alla palestinier stödjer Hamas och är positivt inställda till terrorism och våldsdåd. 

Mina kolleger på Birzeit är inga Hamassympatisörer. Konfessionslösa, "vanliga"

akademiker. Försöker att leva en familjevardag som om de inte var ockuperade. I den meningen är de beundransvärda. Jag vet inte, om jag skulle klara det. 

Jag uppmanar alltid dem som har synpunkter på palestinierna, blint försvarar Israel (bland dem utrikesminister Tobias Billström som planerar att resa till regionen), avfärdar all kritik mot staten Israel som antisemitism, att bege sig på ett studiebesök till Västbanken. 

Jag kan förmedla kontakter. Åk och se med egna ögon! Bilda dig en egen uppfattning. Våga.

Finns det ett världssamfund som är något annat än stolta paroller? Tveksamt. För hur kan samma "världssamfund" låta det som pågår på Västbanken, och sedan 7 oktober i Gaza, bara få fortsätta? Var finns samvete och moral? Medmänsklighet?

Det började inte igår, det började 14 maj 1948 när staten Israel utropades. Egentligen ännu tidigare. [1]

Ibland önskar jag, det ska jag villigt erkänna, att jag aldrig tackat ja till att komma och föreläsa på Birzeit. Och därmed tvingats uppleva Västbanken inifrån.

Jag bär med mig bilder som förmörkar mitt sinne, min tro på - ja, det vete sjutton. Jag fattar inte, säger det igen: hur kan detta få fortgå? 

[1] https://www.lindelof.nu/israel-behover-auschwitz-men-inte-overlevarna/

Bild: Skammens mur, uppförd av Israel med syftet att skydda staten mot terrorister.

Ett litet land som saknar Jan Myrdal

Jag har en stridbar, kanske rentav någon skulle säga "elak", sida. Tycker om när det "saftas på" i offentligheten. Vilket dock sällan sker. Blekt och trist tycks mig det offentliga samtalet i det avlånga fosterlandet. Haltande polemik.

Denna sida i min personlighet föranleder mig att från folkbiblioteket, denna utmärkta inrättning, låna Ola Holmgrens Riksfilistern; En otidsenlig betraktelse över Jan Guillous författarskap (2023). De recensioner jag tagit del av har varit lovande. 

Nu ska han få på tafsen, den där drygputten. Mångmiljonär är han också, bästsäljare av 

”spänningsromaner”. Klår till och med Camilla Läckberg och andra kioskvältare i samma genre.

Någon nämnde, till och med, i sammanhanget Strindbergsfejden i 1900-talets början, där det sannerligen inte sparades på kraftord och krut. Så mina förväntningar på boken skruvades upp.

Men Holmgren är ingen Strindberg, Guillou ingen Heidenstam. Eller tvärtom. 

Jan Guillou medverkade i seminariet Den vanartige Jan Myrdal i ABF-huset, Stockholm, våren 2019. 

Slog på stort när han äntrade scenen, aviserade att han minsann inte skulle ansluta sig till hyllningskören, utan sjunga falskt. Repa bilden av auktoriteten.

Sedan följde ett tamt inlägg om att grabbarna som dök upp på Fibbans redaktion härmade Jan Myrdal genom att anlägga en mustasch typ den avgudades. Typiskt lagom "svenskt", denna "salva" från Guillou. På första bänk satt Mäster själv. Rörde inte en min. 

Jag vågar tro att han hade uppskattat om Guillou vågat vara mer frifräsig.

Apropå Strindberg så yttrade Titanen en gång, jag saknar den exakta källan: "God polemik (kan det ha varit demagogi?) förutsätter att man inte läser motståndaren." 

Holmgren inleder sin bok med att stolt deklarera att han inte, innan han började sitt nagelfarande av den uppburna, hade läst en enda rad av Guillou. 

Det gör man nämligen inte i de "finare" kretsar som Holmgren tillhör. Guillou tillhör de obildade och okulturella, de som aldrig skulle öppna en bok av Katarina Frostenson eller Peter Handke. Ullaredsfolket. Dem Hillary Clinton föraktfullt omtalade som "deplorables".

Så omdömet om Guillou, som enligt Holmgren är journalist, skriver som en typisk sådan, och ingen "riktig" författare, står klart på förhand. Riktiga författare är däremot de två ovan nämnda. 

De första femtio sidorna är tämligen harmlösa, mycket akademiskt präglade. Holmgren är pensionerad litteraturprofessor och det luktar "tidigare forskning", som det förväntas av en som skriver fostrad i den akademiska diskursen.

Inte vet jag om boken kommer att "ta sig". [1] Men en sak slår mig snart. Och inte första gången.

Sverige är ett litet land. De i offentligheten förekommande, mer som etablerade namn än avlämnande intressanta och tankestormande åsikter och ståndpunkter, låter sig snabbt identifieras. 

Den där Alex Schulman i DN, skandaliserade morfadern Sven Stolpe i en bok, är ett bra exempel. Heller ingen "författare" med Holmgrens mått. Men kändis. Och sålde böcker på att hänga ut morfadern, som till skillnad från barnbarnet med det skriva ordet i sin makt.

Kan litenheten förklara den nästan förkvävande åsiktskonformitet som råder bland opinionsbildare i main stream media? Nu senast manifesterad i uppslutningen kring Nato och i synen på Israel. För att inte tala om kriget i Ukraina, med krigshetsande röster.

Avviker man, syns det snart. Och man får inte många med sig. Att hamna i kylboxen är aldrig långt borta. För den frilansande handlar det om försörjningen.

Apropå avvika. Jan Myrdal är saknad, i det lilla landet. Det förtjänar upprepas. Men skriftställaren förstod: Ingen glöms bort så snabbt som en svensk författare. 

[1] Jo, då. Det gjorde den. Denna kristi himmelsfärdsdag läser jag ut den. "Karaktärsmord"? "Lustmord"? Mycket underhållande hursomhelst.

/Även publicerad på lindelof.nu 2024-05-10/

Power to the people! Kan folkets öde läggas i dess händer?

"Straffet som de kloka lider av som vägrar att delta i regeringen, är att leva under regeringen av värre män." Platon

April och vitt på marken utanför mitt fönster. I samma månad, april, år 1945 begick Hitler självmord i bunkern i Berlin. 1975 dog hans bundsförvant Franco. Två diktatorer med mycket blod på händerna. 

Hitlers vansinniga plan var att förinta judarna, och bygga ett tusenårsrike. Franco dödade sina egna landsmän, alla som definierades som misshagliga. Han förfäktade den fascistiska, svarta idén om det konfliktlösa (korporativa) samhället. Utan opposition och motstånd. 

I vårt land hävdas det ibland att hybriden  demokratur fått fäste. Formellt, på papperet, är landet fortfarande demokratiskt. Men åsiktskorridorer och värdegrunder innebär i praktiken beskurna medborgerliga fri- och rättigheter. 

Utan att folket protesterar. Som om det inte angick dem. Eller, som om den tysta övertygelsen löd: bara att anpassa sig.

Den medborgerliga medvetenheten, vad man som medborgare kan och bör kräva, är låg, undersåtligheten däremot påfallande.  Regeringsformen slår entydigt fast att den politiska makten skall utgå från folket. 

Men det är mest att betrakta som ett ideal. Formuleringar som lever sitt eget liv. 

Ty samma folk syns mig egendomligt politiskt osynligt eller frånvarande. Det som utspelar sig på gator och torg i europeiska länder som Frankrike, Belgien och Tyskland händer inte här. 

The silent majority, för att citera Richard Nixon i ett tv-tal. Enligt vissa samhällsteoretiker, bland dem Seymour Martin Lipset, skulle politisk apati, "tystnad", vara att föredra, eftersom det stabiliserar demokratin. 

Bäst är om folket håller sig borta, lämnar de styrande ifred. Sitter stilla i båten. Om det så gäller pensionsförsämringar eller Nato-medlemskap

Genom en vettlös migrationspolitik har det tidigare homogena och fredliga Sverige åsamkats mycket allvarliga problem som inte låter sig lösas över en natt, för att uttrycka det milt. 

Och jag tvivlar alltmer starkt på att den parlamentariska demokratin, med dem som idag sitter i riksdag och regering, förmår att lösa dem. 

Livstidspolitiker, oavsett partitillhörighet och färg, är bra på att trolla med munnen (Jan Myrdals uttryck). Lovar saker. Tillhandahåller valfläsk. Men vad som åstadkoms, inte tillräckligt mycket. Eller tillräckligt handfast. 

Brottsligheten och kriminaliteten i Sverige fortsätter vara stor och utbredd. Dödsskjutningar och sprängningar. Åldringsbedrägerier och förnedringsrån. Våldtäkter och misshandel. Ute i världen varnas det numera för vårt land, en gång ett föredöme: akta så att det inte blir som i Sverige!

Jag kallar mig varken vänster eller höger. Jag anser mig vara realist. Inga ideologiska glasögon på, det är åtminstone ambitionen. Verkligheten skall avläsas, som den är. Och med raka ord beskrivas, även med risk för att stämplas som det ena eller andra. 

Och i betraktelse av denna verklighet, det politiskt frånvarande folket.

En kanske hädisk tanke, snarare ett tanke-experiment: Kan ett elitstyre vara lösningen på samhällsproblemen? Ett folkvälde som företräds. Jag hör själv att det låter oklart, ty vad betyder det i praktiken, vilken den substantiella skillnaden mot idag? Vill Ekstrand diktatur? 

Idén utgår ifrån, för ett gammalt rödskägg som undertecknad, den dystra och smått uppgivna slutsatsen att i folkets händer kan inte folkets öde läggas. Inte med ett undersåtligt folk. Power to the people, sjöng John Lennon. Men det förutsätter ett vaket, inte tyst, folk. Knappast det svenska.

Men var eliten, "de kloka" enligt Platon, i så fall skall hittas och vilka som närmare och mer exakt förtjänar räknas dit, det har jag inget omedelbart, entydigt svar på. Skall de styrande utses på strikt meritokratiskt grund, eller hur? Undran får förbli hängande i luften.

Jag tror dock inte, för att inte fara iväg i tankens vilda flykt, att ett elitstyre kommer att installera sig, "medelmåttornas tyranni" (John Stuart Mill) består. Och samhällsproblemen förblir olösta. 

Jag är ingen utopist, realist som sagt. Kanske radikalpessimist, som någon kallat mig. I det politiska mörkret förblir ljusets dörr stängd. 

/Även publicerad på lindelof.nu 23 april 2024 under rubrik "Elitstyre när folket är politiskt frånvarande?"/

Foto: Platon (Wikipedia)

Livet är en film

Foto: Folkets Bio

Film är det visuellas konstform. Det visste Bo Widerbergsom inte lät sig hejdas, utan gjorde av med hur många filmmeter som helst under en inspelning.

Sedan vidtog det mödosamma klippningsarbetet som alltid drog ut på tiden.

Widerberg blev aldrig nöjd, som den perfektionist han var, kunde driva filmbolaget till vansinne med sin ovilja att sätta punkt och ”släppa”filmen. Klippte in i det sista, trots att premiärdatum närmade sig med stormsteg.

Han sökte det unika ögonblicket. Det som inte stod inskrivet i manuset, utan bara inträffade, nästan som en akt av nåd.

Jag hörde honom entusiastiskt tala om sin Elvira Madigan och hur detta ögonblick plötsligt uppstod, när en salivdroppe hängde på Pia Degermark eller om det var Tommy Berggren. Jag kan minnas fel, vad gäller vad det var för droppe. Men det spelar mindre roll.

Widerberg älskade det oväntade, det regissören överraskande. Bortom kontroll och planering.

Liv till varje pris som Stefan Jarls dokumentär om Bo träffande hette.

Häromkvällen såg jag gratis på Cineasterna Aki Kaurismäkis senaste film, den av juryn i Cannes belönade Höstlöv som faller (2023).

Han har alltid tillhört mina favoriter. Och i nivå med europeiska storheter.

Ingen har som han på duken helt osentimentalt fångat den finska nationalkänslan, melankolin. Ännu en gång lyckas han.

Storyn är väl inte särskilt originell. Arbetarflicka möter arbetarpojke. Hon spelas av ett barnbarn till Lasse Pöysti.

Blir sparkad från jobbet när hon dristat sig till att ”stjäla” med sig en bit mat som ändå skall kasseras. Och upptäcks av en nitisk väktare.

Han, alkoholiserad och aldrig långt till fickpluntan, sparkas när han dricker på arbetstid.

De rör sig, som av en tillfällighet, mot varandra. Och de ”får varandra”som min mor skulle sagt.

Fåordighet och skygghet präglar relationen. Nästan tafatthet. De är inga passionerade Romeo och Julia. Kaurismäkis regi är försiktig, jag höll på att skriva ömsint.

Det som sker, det sker i de sinnrikt utformade sekvenserna. Konstverk i sig. Ett pärlband. Ibland tänker jag Roy Andersson och hans tablå-estetik.

En underbar scen är när hon bjuder honom på middag och förklarar vad en ”aperitif” är, samtidigt som de delar på en miniflaska bubbel.

Plötsligt upptäcker jag: allt utspelar sig mot en bakgrund av filmaffischer. Inga nutida filmer. Bara gamla ”godingar”, klassiker. Jag anar att vad vi bjuds på är en inblick i Kaurismäkis bildningsgång.

Han tillför filmen en meta-nivå, skulle väl de akademiska filmvetarna krysta ur sig. Jag anar snarare att han travesterar Calderon: livet är en film. En fantasi.

Men han ”glömmer” inte samtiden. Arbetslivets obarmhärtighet, den arbetande behandlas som en slit och släng-vara. Och hela tiden hör kvinnan smattrande radiorapporter från det meningslösa kriget i Ukraina. Nya döda, ständigt nya döda.

Parets förälskelse stänger inte ute världen. Den är en del av den. Liksom Kaurismäkis filmkonst.

/Även på lindelof.nu 2024-05-08/

Frånvarande närvaro

Nog är det egendomligt - kanske. Mitt vardagliga funderande kretsar mycket runt ett begrepp som jag har problem med att översätta från originalspråket tyska till svenska, på ett sådant sätt att jag övertygas om att det blir någorlunda korrekt översatt. 

Man hör när det är rätt, lärde mig den sene Wittgenstein. [1] Men det gör jag inte i detta fall.

Snarare är det så, att jag gör bäst i att låta bli att försöka översätta det, med all den komplexitet som riskerar att gå förlorad under den mellan-språkliga transporten. Dess betydelse står ändå klar. 

Det är ju inte i första hand ett skrivbordsmässigt teoretiserande jag dagligdags upptar mig med, utan mitt liv. Inte de trilskande bokstävlarna i fokus, utan ... substansen. Den icke-bokstavliga.

Begreppet är den tyske existensfilosofen Martin Heideggers Dasein. Begreppet hjälper mig att förstå, ännu starkare: att mer medvetet och reflekterande förhålla mig till mitt liv. 

Att stanna till i det existentiella steget. Ta djupa, existentiella andetag. Don´t let life happens to you, while you´re busy doing other things. För att parafrasera John Lennon (mördad 1980, fyrtio fyllda).

Begreppet samlar mitt liv. Om det nu, med åldersskum blick, låter sig samlas. "La vida es un sueno" (Calderon). Vem kan säkert säga att det inte är så? 

Mitt minne tycks mig allt sämre. Men vad utsäger egentligen ett sådant, ganska så slokörat konstaterande? I mina mörkaste stunder kan jag tänka att det handlar inte om ett sämre minne, utan om att jag var aldrig tillräckligt närvarande i mitt liv. 

Jag var där och på plats, ändå inte. Frånvarande närvaro vid det som borde ha varit livets höjdpunkter, tillhört avdelningen under rubrik "Oförglömligt".  

"Glömska är grönska", enligt Nietzsche. Jag håller inte med.

Frågan är därtill vad "glömska" är. Aktiv handling eller något som "bara" sker? 

Ett sämre minne: vägran eller oförmågan att minnas? Att vända sitt liv ryggen, hoppas att det inte "hoppar på" en bakifrån i ett obevakat ögonblick? Eller ...

Misstanken om att jag inte har varit närvarande, såsom jag enligt mig själv och ingen annan

borde ha varit, leder till den gryende insikten att jag måste ha tappat, eller förlorat, mycket av mitt liv. 

Där bilder borde finnas för begrundande betraktelse, i gryning eller skymning, är det vitt eller svart. Varken över- eller underexponerat.

Mer än "såsom gulnade fotografier" (John Berger). Ty dessa finns. Som vissnat gräs finns. Och som bäckens vatten fanns i samma sekund det flöt förbi. Herakleitos bäck.

Mannen utan egenskaper (Robert Musil)? Nej, snarare: "Mannen utan bilder." Eller, kanske, Aki Kaurismäki: Mannen utan minne. 

För att återvända till Heidegger som påstås vara så kryptisk och svårläst, alla hans neologismer. Hans Varat och tiden (Sein und Zeit) läser jag om varje år. [2] 

Första gången läste jag den på tyska - inget lexikon fuskades det med. Det innebar en veritabel kraftansträngning. Idag skulle jag inte klara av det, intellektuellt bekväm nyttjar jag en översättning till svenska.

Varje gång jag har tagit mig an hans opus magnum har jag välsignats med en allt större behållning av detsamma, eller snarare har det varit som om jag läste verket för allra första gången. 

Kanske sant, det som brukar påstås, att omläsandet blir något annat genom att du som läsare har förändrats. Det är inte längre "samma" bok.[3] Inte samma läsare - inte samma möte.

Filosofin handlar enligt Heidegger om det som är, varandet. Det är den grundläggande utgångspunkten för den icke-akademiska existensfilosofin, fjärran den logiska empirismens formella, i mina ögon sterila och torra, begreppsanalys. [4] 

Men om man som jag inte har varit där. Och, när var jag överhuvudtaget någonstans? När kan jag hävda det? 

Vad finns, så att säga, att reflektera utifrån? Vad återstår? Livets tomma plats? Frånvarons närvaro? Och resten är ... tystnad? Gud ...?

NOTER

[1] Den omnipotenta korrespondensteorin i Tractatus övergavs när vägs ände kunskapsteoretiskt hade nåtts.

Wittgenstein insåg det. Vilket ledde fram till hans språkspel. Från filosofin till kunskapssociologin.

[2] En tidskrift har undrat om jag inte, utifrån mina omläsningar, kan skriva något om Heidegger. Vet inte. 

[3] Första gången-tanken utvecklad i e-boken Mina delade städer (2015) ISBN: 978-91-9790-355-4

[4]  Den senare intar, åtminstone gjorde den det förr, en hegemonisk position vid de hägerströmska, filosofiska institutionerna på svenska universitet. Ingen Heidegger! Ingen Sartre! Ingen "kontinentalfilosofi"!  Inget "flum"!